Kära Ubud
Taxin stannar utanför den lilla kristallaffären. Trots att jag inte varit här på över fyra år så minns jag precis hur man går därifrån till Tun Jung. Det lilla familjeskötta homestay jag bodde i sist. Solen har redan gått ner och när jag kommer in på den lilla gården, stängt de vackert dekorerade dörrarna bakom mig och kisat runt i mörkret efter någon ägare så ser jag Wayan - gårdens ägare - sitta på sin veranda på golvet, med benen i kors. Ett rum finns kvar. Och det är samma rum som jag bodde i sist. Det på hörnet.
Jag tar mig en av de skönaste dusharna jag kan minnas att jag tagit (ja, okej, bortsett från den jag tog dagen efter att jag och Louise sovit i en port i Paris) och går sen direkt till fiket jag förälskade mig i så när jag var här sist. Kafe. Och när jag väl är där förstår jag precis varför. Utanför sitter Joe, en balinesisk konstnär jag spenderade lite tid med sist jag var här, på verandan och spelar gitarr. På menyn finner man allt ifrån raw food tårtor och cheescakes till energigivande juicer, lokalodlad sallad, superfood smoothies och balinesiska lokalrätter. Men i över huvud taget så är hela stan full med veganbaserad resturanger, yogisar och spiritualitet.
En liten röst, som jag inte hört på väldigt länge på grund av allt buller och bång inom mig, viskar tyst; välkommen hem.