Varken eller
Hon sätter sig ner på sin svarta stol vid sitt skrivbord. Det är varken stort eller litet. Precis som rummet hon sitter i som inte heller är för ljust eller för mörkt. Varken överdrivet varmt eller kallt.
Hon drar en djup suck och studerar sina rynkiga, nästan genomskinliga gamla händer för en stund. Vänder och vrider på dem en aning.
Tänk, tänker hon, om världen ändå skulle förstå hur perfekt det är här i varken eller. Och tänk, tänker hon, nästan lite skamsen för sin egocentrism, om världen bara visste vilka tumulta svängar livet behövt kasta in henne i för att hon ska kunna göra just det här; sitta på sin svarta stol i allt sitt varken eller och tacka det där uppe som drar i trådarna för livet.
Hon drar ett finger genom sin vita lock och glimtar ut mot bergstopparna. Trots alla sina år på jorden så känner hon ungdomligheten leva inom henne. Skulle man studera henne riktigt noga där, sittandes på sin stol, skulle man ana ett litet leende. En liten busglimt i hennes ögonvrå.
Hon viskar det som från ingenstans:
"Tack". Hon viskar det varken med tårar eller skratt. Det är ett tack i all sin enkelhet för enkelheten själv."Tack för att jag varken är fattig eller rik. Ond eller god. För aktiv eller för passiv. Tack för att jag inte är för lycklig eller för olycklig. För fri eller för fast. För ensam eller för omringad av folk. För bra eller för dålig. För smart eller för dum...". Hon inser att hon kan hålla på hur länge som helst, så hon bestämmer sig för att avsluta.
"Tack för varken eller".