Stenstatyer
Leo satte sig ner på stolen och lät minnena strömma inom honom. Vilken resa det varit.
Fan vad mörkt det hade varit. Och ja, vad extremt vackert han tyckt det varit där i mörkret. Där det var förbjudet och destruktivt och det spelades det ena spelet efter det andra. För det hade alltid funnits en beundran och ett djup i det. Ett slags dolt hopp om att läkas. Som en mening att sikta mot, samtidigt som han liksom var förlåten för sina misstag, för i mörkret förväntades han att göra fel. Misstagen och synderna hade varit dess näring.
Men det hela hade börjat sluka honom tillslut. Han hade inte kunnat skilja sig själv från det längre. Det hade expanderat runt om honom snabbare än han lärt sig att kontrollera det. Men han ville inte ur det. Han ville inte ur det. Det hade varit för tryggt. Som inbäddat i kuddar där ingen kunde komma åt honom. Han var för rädd. För känslig. Hur skulle han klara av världens blickar om han inte längre kunde döjla sitt innersta? Men livet hade sin egen plan och ju mer han försökte kontrollera och behålla sitt mörker, desto mer var det som om det rann det mellan hans fingrar. Det var som om livet pressade honom ur det. Han hade blivit desperat. Bett till allt han hade kunnat be till. Slagits mot allt han kunnat slåss emot.
Tillslut, dock, hade han inte orkat mer. Han hade släppt taget och låtit livet få göra vad det ville med honom. Det hade inte funnits någon kraft i honom kvar att kämpa med.
Så plötsligt stod han där, mitt i ljuset. Hela hans allt var öppen för hela världen att se. All hans galenskap. Alla hans osäkerheter. Allt hans annorlunda. Allt. Han hade inte kontroll längre. Det var som om allt han kämpat så hårt för att ingen skulle se bara vällde ur honom och han kunde inte stoppa det.
Livrädd observerade han responsen han fick. De dömande blickarna. De som inte längre ville förknippas med honom. Han hade under alla år byggt upp ett rykte av sig själv. En bild för alla att se. Någonting att respektera. Någonting att se upp till. Någonting ouppnåeligt och oåtkommligt. Någonting odödligt. Och nu såg han hur den föll isär rakt framför hans ögon som en stenstaty som sakta transformerades till sand.
Processen skedde så plågsamt långsamt. I flera år såg han sig själv rasa och i honom fanns det ingen makt att stoppa det.
Tillslut var den borta. Stenstatyn. Och kvar hade det bara funnits det renaste och sköraste av honom. Som en skimrande substans.
Han såg sig i spegeln och var inte alls lika imponerad av vad han såg. Där fanns det inte längre lika mycket att fascineras av. Men när han la sig ner och stängde ögonen så kunde han känna hela världens frid och kärlek. Och det var någonting att fascineras av. En annan syn på skönhet hade väckts inom honom.
Nu när han inte längre var instängd i sten så kunde han inte fascineras av sten.
Han drogs till det sköra. Till det rena. Till de skimrande substanserna som inte fanns inuti de stenstatyer som så många människor dolde sig bakom. Han respekterade inte längre det ouppnåeliga. Han fascinerades inte längre av det onåbara. Han var inte längre kapabel till att varken se upp eller ner på någon. I hans ögon var alla på samma nivå.
Han kände, i all sin rädsla och osäkerhet och skörhet och renhet för första gången i sitt liv vänskap. Kärlek. Tillhörighet. Mening. Och liv.