tinaas.blogg.se

Många såg på henne med nyfikna blickar. Hon var inte som andra alltid. Det var som om hon levde efter sin egen norm, där hon utan att försöka utmanade auktoriteter och de som rotat sig för djupt i någonting och läkte de vilsna och förtryckta. Hon hade ett sätt att släppa själar fria och för dem till trygghet.

 

Hur hon hade blivit som hon blivit?

 

Nyfikenheten hade varit hennes liv i evigheter. Hon hade försökt lista ut det hur länge som helst. Livet. Sig själv. Alla andra. Sammankopplingen eller isoleringen med och från varandra. Meningen. Så när svaren väl kommit till henne hade hon knappt vetat om hon varit riktigt redo för dem än. Hela processen hade skett så plötsligt.

 

Det var många, många år sedan nu. Det som varit så nytt och spännande för henne då hade blivit en sådan självklar och naturlig del av hennes liv, där hon nu levde i sitt varken eller.

 

Det hade hänt strax efter hennes 23 års dag. Hon hade legat i någon slags dvala i sin säng. Förmodligen i timmar och förlorat sig i tid och rum. I något slags ingenting. Hon antar att det var vad de kallar meditation, men för henne hade det inte varit mer än hon och ingenting. Och det var där det hände. I sin egen totala tomhet kunde hon känna hur en frid spred sig ut i hela hennes kropp. Så fridfull, så stilla, så vacker och så lätt. Och där, i den friden, kunde hon plötsligt känna allt. Hela världen. Hon kunde inte känna deras glädje eller sorg eller smärta eller njutning. Hon kunde inte höra deras tankar. Utan hon kunde känna det som fanns bakom deras rädslor och försvar. Det under ytan. Hon kunde känna deras frid lika mycket som sin egen, och det var då hon insåg att det var hon själv. Hon förstod att hon levde lika mycket i alla andra som hon levde inuti sig själv och den förståelsen gav henne all klarhet hon saknat. Hon kunde känna hela alltet. Aldrig någonsin hade hon kännt sig så liten och så stor.

 

I samma stund hade hon insett betydelselösheten i att låta stormiga känslor eller tankar styra hennes eller någon annas liv. Hur meningslöst det var där på ytan. Hon ville inte att någonting skulle ta henne från det stilla, vackra, lilla, stora och fridfulla hon just funnit. Hon förstod att hon ville stanna där. I den delen av sig själv var hon hemma. Trygg.

 

Och det var så, egentligen, som hon blev som hon blev.